Jag - Ett proffs

Han stirrade mig stint i ögonen, tog ett steg framåt, satte sitt pekfinger framför näsan på mig och skrek:
"DU ska inte komma och tala om för MIG vad JAG ska göra"
"DET ska DU ge fan i, ingen ska ge MIG order".
"Ha det DJÄVLIGT klart för dig"

Din lilla, djävla, påtända, snorunge, det är precis vad jag ska göra. Det är för fan mitt jobb!
Det är jag som betalar ditt socialbidrag, DET ska du ha klart för dig.
Klipp dig och skaffa dig ett jobb!

Man bör nog inte säga vad man tänker i alla situationer även om man vill. Det är det som är att vara professionell i sin yrkesroll. Jag är alltså ett proffs.

Jag - Ett socialt proffs men...

...det sliter hårt på toppen!
I dag bevittnade jag en misshandel. I alla fall anser jag att det var en misshandel. Gränsen är flytande för vad som är misshandel har jag förstått på mina medmänniskor. Det jag anser vara misshandel, tycker andra inte är så farligt. En knuff, ett hårt tag i armen och en hård knuff  in i väggen, är i mina ögon en misshandel.
Å troligtvis räcker inte den behandlingen för i dag. Det är många timmar kvar på detta dygn. När ytterdörren slår igen, slår han igen.

Plötsligt kastades jag bakåt i tiden. Plötsligt var det jag som tog emot slagen, dom hårda skrikande orden. Plötsligt var min annars så stolta och självständiga person som bortblåst. Plötsligt satt jag inlåst och höll för öronen och ville bara att det skulle ta slut. Plötsligt kände jag smärtan och förnedringen. Igen! Minnesbilder som med blixtens hastighet fladdrade förbi. Den iskalla skräcken i kroppen igen.

Jag ringde efter hjälp och berättade vad som pågick. Svaret löd: Jag kommer så fort jag ätit upp min hamburgare"  Tack för kaffet, liksom!


Hade jag kunnat göra något? Hade jag kunnat förhindra det som skedde. Hade jag kunna ingripa?
Hade jag kunnat vara där för "offret"? Hade jag vågat det? Ensam i huset?

Efteråt hade jag en hel hög personer att ta hand om. Många som mådde dåligt och behövde prata.
Prata, prata prat och prata igen! Se till att dessa människor klarade av att åka hem och överleva natten. Se till att det finns möjlighet att fortsätta prata i morgon.


Nu, så där sex timmar senare sitter jag här och funderar på om jag verkligen handlade rätt. Jag borde givetvis ringt polisen istället för en hamburgerglufsande "utsvulten stackars" kollega.
Jag har skrivit ner hela händelseförloppet med tider och allt och i morgon ska det skickas högre upp.

Är det jag som nu måste se mig över axeln när jag går ut med soporna en kväll? Är det jag som kommer att få bilen sönderslagen? Kommer jag få "personliga besök" vare sig jag är hemma eller ej?
Jag kan inte vara anonym vid en eventuell rättegång, det får man inte när man har mitt jobb!

Onsdagar är inte bra dagar!
Ibland önskar jag att jag var en tafflig amatör på det jag gör!

E-postservern nere

Det kan inte vara mitt jobb att förklara hur kommunens e-post system fungerar.
Och när jag förklarar att e-posten är fördelad på flera servrar, så sitt för fan inte och ifrågasett varför mitt e-postkonto fungerar, men inte era. Vi ligger förmodligen på olika servrar och "eran" server har gått ner.
DET är inte mitt ansvar. LYSSNA för fan på vad jag säger.

Nej bara för att man byter arbetsställe så flyttas man inte nödvändigtvis över till en annan e-postserver.
En IT-tekniker har annat att göra än att flytta på e-postkonton. FATTA!

Utbildning i förebyggande återfallshandtering!

I dag kom det klartecken uppifrån ledningen att jag får gå en utbildning i återfallsprevention.
Kursen går ut på att känna igen dom tecken på stress och psykisk ohälsa som föregår ett sk återfall.

Detta är ett ämne som jag tycker är så dj***a intressant.
Vad är det egentligen som gör att människor som tagit sig tillbaka från ett liv som bostadslös missbrukare går tillbaka in i missbruket och kastar bort kanske flera års investeringar i sig själv? Super bort både sambo, boende och arbete. Vilka faktorer är det som spelar en så viktig roll.?

Meningen är att jag på ett bättre sätt ska kunna stötta och hjälpa mina deltagare. Att inte "dutta" för mycket så man blir en hönsmorsa utan vara precis så stödjande som personen behöver eller ber om.  Problemet är att många aldrig ber om hjälp! Det är min sak att läsa mellan raderna och höra ropet.

Denna kursen ser jag verkligen fram emot. :D

"Mamma" har tusen lösa trådar

Hamnade i "det goda samtalet" nu på förmiddagen. Kanske inte så gott just då, för den som det berörde, men det blir bra till slut. Jag brukar alltid lyckas knyta ihop det hela efteråt med en känsla av lugn och frid i mig själv.
Men i dag hittar jag inget ännat än tusen lösa trådar, kaos och oordning.
Jag finner inte det vanliga lugnet och kan inte för mitt liv knyta ihop påsen eller sätta fingret på varför.

Skulle verkligen behöva "spegla" mig. Men ingen kolega tillgänglig.

Antar att det är i sådana här situationer man behöver sk handledning.
Å det har vi ju inte sett någon de senaste tre åren.
Men så är det när man är allas "Mamma".

Starta då, bildjävul!

Jag älskar min lilla röda bil. När den startar. Det har den inte gjort på hela dagen.
Men startmotorn snurrar så glatt men motorn vägrar att ens hosta. Du kan stå där ute på gården å tjura. För jag har ringt verkstaden. Så det så!
Dessutom gick vajern till motorhuven av så jag kan inte stänga huven.

En liten nätt utgift på i runda slängar 2500 skulle jag gissa, när verkstaden är klar. Om inte mer!

Fan fan fan där rök det sidfläsket på den spargrisen och nått nytt "hus" kan man se sig i månen efter.
Bussbiljetten kommer på nästa mobilräkning. Tur inte farmor är i livet.

Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!

R E S P E K T

Kliv inte in på mitt kontor när jag sitter med någon som behöver prata.
Det är en fråga om respekt. Både mot mig i min arbetsroll och den personen som sitter på andra sidan mitt skrivbord. Det är en skör och bräcklig människa just då.

Jag är väl medveten om att klockan har passerat tiden för "morgonbönen". Jag kan inte bara resa mig och säga: Du, jag har inte tid med din kris just nu. Jag har ett möte. Jag jobbar inte så!

Det är just NU i denna stund som en medmänniska behöver mig. Det är just NU som tårarna strömmar, snoren rinner och livet krisar. Inte om 20 minuter eller när det passar din agenda.

Låt mig jobba när jag jobbar. Jag dyker nog fan upp på "morgonbönen" ändå.